Sida:Pennskaftet 1926.djvu/258

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

260

oss föreslår dig, och jag förmodar, att det kommer att gå av sig själv.

Men det gjorde det inte.

Samma afton sammanträdde styrelsen hos Ester Henning, som tillkännagav, att frågan om besättande av den lediga platsen inte behövde bereda några svårigheter, Cecilia Bech hade redan lovat att gå in i styrelsen.

— Det var ju förträffligt, sade Jane Horneman och Kerstin Vallmark av uppriktigt hjärta, och de tycktes uttrycka den allmänna uppfattningen bland styrelsen. Så mycket mera oväntat föreföll det, då man plötsligt hörde fröken Adrian: — Ordförande, det får inte ske.

Förvånade ansikten vändes mot fröken Adrian, som mötte alla indignerade miner med ett olycksbådande lugn.

— Det är föreningens sak att välja sin styrelse, som fröken kanske minns, svarade Ester Henning minst lika lugnt.

— Men jag opponerar mig, upprepade fröken Adrian, som om saken därmed varit utagerad.

Hon såg ut som om hon trodde, att hon höll kollegium och satte sedebetygen.

— Varför då? frågade Kerstin, som inte märkt Ester Hennings varnande blinkning.

— Jag hade trott, att mitt ord skulle vara nog för att förhindra ett beklagligt missgrepp. När jag sätter mig emot fröken Bechs inval, så har jag mina skäl.