Sida:Pennskaftet 1926.djvu/260

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

262

vet, att det är den värsta beskyllning, som kan träffa någon i vår krets?

— Man kan inte vara nog försiktig, sade en röst, som adjunkten till sin omätliga häpnad fann komma från Jane Horneman.

— En gång lyckades ni störta en av våra bästa krafter, emedan hennes man satt inne för tryckfrihetsbrott, sade Kerstin, som kämpade hårt för att bibehålla sin fattning. Men jag trodde att vi hade kommit litet längre i frisinne och rättvisa sen dess, vi som ändå skulle höra till de mest upplysta.

— Fröken Bech har syndat själv, svarade nu äntligen den djupt förorättade fröken Adrian och lade händerna i kors över magen, som om saken i och med dessa ord av hennes mun vore för alltid färdig.

— Är det någon, som har något vidare att tillägga, inföll Ester Henning hastigt och med en blick, som Kerstin Vallmark äntligen kände igen och förstod.

När sammanträdet nu alltså var officiellt slut, vände sig Kerstin till ordföranden och frågade, om denna hade något emot, att hon nu toge Adrian i enrum?

— Jag ber dig därom som om en väntjänst, svarade Ester Henning med en liten obarmhärtig glimt i ögonen. Men du förstår, vi brukar ju inte diskutera skvallerhistorier på våra sammanträden.