267
— Nej, sade Ester Henning, det är just också vad jag menar. Bara det att jag inte anser dem nödvändigt starkast och bäst, som inte törs gå sin väg rakt fram, men som tittar åt höger och vänster, mest åt höger förstås, för att se vad folk skall säga. Låt det bara komma dit att folk ingenting alls har att säga om oss, och se så hur långt vi kommer! Och glöm inte att vi diskuterat varken ett brott eller en illojalitet, endast något som inte det minsta angår oss.
— Men tänk då på — — —
— Ja, jag tänker nog. Jag tänker att skall de Adrianska synpunkterna bli rådande, då är inte framtiden med oss och jag kan inte längre arbeta med er.
— Du menar inte, att du går din väg, sade Jane Horneman hjärtängslig.
— Om det blir som du ställer i utsikt, jo!
— Det kan du inte, sade Anna Gylling lugnt. Du och rörelsen kan inte skiljas åt, även om ni ville. Man sliter som bekant inte ut sitt hjärta ur bröstet.
— Nej, men om jag går hän och komprometterar mig i sällskap med Cecilia Bech, kan man nu tänka sig — Cecilia Bech! så har jag inte längre något val.
— Försök du det, sade Anna och skrattade, du kommer ändå aldrig att få tid till att göra det tillräckligt grundligt.
