266
— Ja, nog talar du som en bracka, men du har ändå inte rätt, sade Ester Henning.
— Herregud, jag vet visst att det är en missklädsam attityd av mig, men jag tänker på rörelsens framtid, sade Jane Horneman litet stött.
Ester Hennings ögon började flamma.
— Vi älskar alla vår sak, sade hon, ja, du också det måtte jag väl veta. Men skall vi då ha så litet förtroende till den, att vi tror den ramlar, om sådant folk som Adrian och hennes likar undandrar den sitt värdefulla stöd? Adrian, som egentligen blott önskar rösträtt av personligt högmod, medan alla de, som verkligen korsfäst sin själ för rösträtten, gärna skulle avstå från den för sin personliga del, om de därmed kunde tillförsäkra den åt dem av sina systrar, som behöver den bättre.
— Mycket bra, sade Anna Gylling lågt. Det såg ut, som om hon menat allvar.
— En rörelse, sade Ester Henning, vars hjärta var fullt, en rörelse, som vaknat i de kvinnors hjärtan, som var de starkaste och största på sin tid, och som sedan burits fram av tiden som på en vågkam — beroende av konvenansens godtycke, Adrians godtycke, det är ju groteskt.
— Du sade ju själv, att den burits just av de starkaste och största kvinnorna, inföll Kerstin, som inte tagit parti i saken ännu, men som aldrig kunde låta bli att märka ord, alltså menar du väl, att det inte är likgiltigt, vilka kvinnor som nu bär upp deras mantel?
