Sida:Pennskaftet 1926.djvu/269

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

271

spritköket, när hon förstod att detta var den enkla synvinkel, varur Pennskaftet betraktade prinsessor och prostituerade.


När Pennskaftet steg in i K. F. U. K:s stora sal, var trots den tidiga timmen salen rätt väl besatt. Det hade tydligen gjort sitt till att en av de dagliga tidningarna samma morgon kommit med en artikel, där man till rösträttskvinnornas stora häpnad helt omotiverat framhöll vikten av att rösträttsrörelsen leddes av oförvitliga kvinnor. Man skulle kunnat tro de förfärligaste saker, och endast de invigda visste ju, att detta var Adrians verk, Adrian som begagnat sig av den tjocka författarinnar från Bengtssons pensionat.

Pennskaftets inträde väckte en viss uppmärksamhet, man såg genast att hon befann sig i hög stämning, att hon visste något, att något skulle hända. Kort därpå inträdde Kerstin Vallmark med röda kinder och i samma minut fröken Adrian med sina anonyma brev, som voro flera än vanligt, och hastigt spridde sig över hela församlingen. Från sin plats iakttog Pennskaftet, hur en viss oro började bli märkbar å de platser, där sällskapet slagit ner, men nya föreningsmedlemmar inträdde oupphörligt, och församlingen var alltjämt en blandning av invigda och undrande ansikten. Kerstin Vallmark gick omkring och delade ut order utan att inlåta sig på några förklaringar, och Pennskaftet måste skratta för sig själv, då hon såg,