271
spritköket, när hon förstod att detta var den enkla synvinkel, varur Pennskaftet betraktade prinsessor och prostituerade.
När Pennskaftet steg in i K. F. U. K:s stora
sal, var trots den tidiga timmen salen rätt väl
besatt. Det hade tydligen gjort sitt till att en av de
dagliga tidningarna samma morgon kommit med
en artikel, där man till rösträttskvinnornas stora
häpnad helt omotiverat framhöll vikten av att
rösträttsrörelsen leddes av oförvitliga kvinnor. Man
skulle kunnat tro de förfärligaste saker, och endast
de invigda visste ju, att detta var Adrians verk,
Adrian som begagnat sig av den tjocka
författarinnan från Bengtssons pensionat.
Pennskaftets inträde väckte en viss uppmärksamhet, man såg genast att hon befann sig i hög stämning, att hon visste något, att något skulle hända. Kort därpå inträdde Kerstin Vallmark med röda kinder och i samma minut fröken Adrian med sina anonyma brev, som voro flera än vanligt, och hastigt spridde sig över hela församlingen. Från sin plats iakttog Pennskaftet, hur en viss oro började bli märkbar å de platser, där sällskapet slagit ner, men nya föreningsmedlemmar inträdde oupphörligt, och församlingen var alltjämt en blandning av invigda och undrande ansikten. Kerstin Vallmark gick omkring och delade ut order utan att inlåta sig på några förklaringar, och Pennskaftet måste skratta för sig själv, då hon såg,
