Sida:Pennskaftet 1926.djvu/270

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

272

hur många av dem, som blivit förmanade av fröken Adrian, gingo fram till vice ordföranden, Ester Henning, som med oföränderligt lugn gav dem besked med två korta ord. Även fröken Adrian märkte detta och blev allt rödare i ansiktet, ty hon visste mycket väl av erfarenhet, hur svårt det var att komma någon väg, om vice ordföranden satte sin nästan orubbliga auktoritet däremot.

Plötsligt vändes alla huvuden, där kom Cecilia in, ensam, litet böjd och oviss om hur hon skulle placera sig. Hon rodnade inför alla blickar, nickade åt vännerna, hälsade på fröken Adrian, som mätte henne från huvud till fot med den hederliga kvinnans omätliga förakt, och hamnade slutligen bredvid fru Horneman, som slagit sig ner på en avsides bänk.

När hon blev ombedd att gå in i styrelsen, hade hon prövat sig själv med den största omsorg. Det arbete, som var förbundet med uppdraget, ville hon mer än gärna ge, det var ju hennes enda glädje. Men inför möjligheten att rycka upp som ledare och ta ansvaret på sina skuldror kände hon sig olyckligt liten och obetydlig. Ju mer hon tänkte på saken, dess ansvarsfullare syntes den henne. Här omvandlade man i all stillhet samhällets grundtyp och flyttade om vikterna på vågskålen. De, som skötte om detta, borde väl vara folk av annat slag än hon, som varit blind i så många år och som aldrig skulle bli en hel människa som andra. Det var oändligt tungt att vara