276
det inte bäst — — — stå upp och avsäg dig uppdraget.
Cecilia vände sig långsamt mot henne. Hennes ögon svartnade som en sjö i oväder.
— Nej, sade hon.
Pennskaftet hade med yttersta uppmärksamhet iakttagit dem båda, och hennes triumf var outsäglig, då hon av minspelet såg att fru Horneman blivit avsnäst.
Det förekom henne fortfarande som en saga, hon visste ju icke, att för den, som en gång dömt och hängt sig själv, men på allvar, ett sådant anfall som Adrians inte gör något överväldigande intryck.
Det sista året hade väl förändrat Cecilias uppfattning av den måttstock, efter vilken man har rätt att döma en människa; med en ny känsla av kvinnovärdet hade kommit ett nytt sätt att se. Men en rest av blygsel, en bitter avlagring av alla de sorger, som runnit igenom hennes hjärta, hade alltjämt varit kvar, och det hade varit svårt att säga, hur hon skulle ställt sig till saken, om hon blivit påverkad under hand. Men här var det själva hennes harm, som räddade henne.
Denna domare hade icke någon värdighet, och den åsikt hon förfäktade syntes plötsligt absurd intill löjlighet. Här var en församling, som antogs innesluta de mest vidhjärtade kvinnorna i landet, och när man vågade resa sig inför den och säga, att den, som endast har sin oklanderlighet att
