275
sida», och rubbar vi dem, då störtar vi oss själva med öppna ögon i fördärvet, det är hennes tro. Det hindrar ju inte, att det kan vara vår plikt att rubba dessa former i alla fall.
— »Höga ställning», citerade Pennskaftet förkrossad. Så underligt. Men, sade hon efter en stund, att Adrian burit sig exempellöst illa åt, det kan du väl inte neka till med all din kolossala objektivitet? Ser du, om man har tålamod med »sedligheten», fördärvar den allt. Vad är nu detta för dumheter, Cecilia, ingen kan leva ett renare liv än hon?
— Det vet de, men hon har gått utom formerna en gång, och det skall aldrig förlåtas. Du måste dock låta dem få ha något igen för sin egen dygd.
— Stackars älskade Cecilia, tänkte Pennskaftet och vågade för första gången en blick på henne. Till flickans stora häpnad och glädje blev den besvarad med ett leende, visserligen vemodigt, men ändå ett leende. Cecilia, som hon trott uppleva sitt livs bittraste stund. Hon förstod inte, att den stunden låg långt bakom henne.
Det prasslade med valsedlar, man lånade pennor av varandra, pratade och rådgjorde ovanligt livligt. Någon rörde knappt märkbart vid Cecilia. Det var fru Horneman.
— Tycker du inte, att detta är obehagligt, försökte hon litet besvärad.
— Å jo.
— Du kanske inte har tänkt på — — — vore
