Sida:Pennskaftet 1926.djvu/283

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

285

det, suckade Kristin och såg ömkande ner på den lilla nakna vita grodan i duschbaljan.

— Det gör för resten detsamma, om jag lär mig mera, fortsatte grodan, för i mitt hus — Kristin skrattade och narrade grodan själv att i all sin värdighet dra på munnen — i mitt hus skall aldrig förekomma någon vardagsmat. Bort med husmanskosten! skall bli mitt valspråk.

— Kära fröken, hon kunde vara glad, om hon kunde bjuda på husmanskost alla gånger, sade Kristin högtidligt. Tänk på hur det gick med flickan, som trampade på brödet.

Och hon gav flickan en sådan kalldusch, att ett vrålande från patienten väckte Cecilia ur hennes tankar.

— Men barn då, vad gör ni där inne?

— Jag lär mig hushåll, kved Pennskaftet.

Några minuter senare låg hon i sin säng, hårdhänt omstoppad ända upp till näsan av Kristin, som nu snöt sig högljutt ute i köket.

Cecilia kom in för att säga god natt. Pennskaftet såg, att hon hade gråtit, ehuru hon log med svidande ögon. Hon kom fram och satte sig på flickans sängkant.

— Det är sista gången Pennskaftet är hos mig så här i all enkelhet, började hon.

Pennskaftet protesterade livligt: — Du gör mig hemsk i hågen, när du säger så där, Cecilia.

— Jo, Pennskaftets dagar är räknade, du kan