286
väl inte springa omkring med det öknamnet, när du blir gift.
— Men jag kan aldrig bli en riktig fru i själen, Cecilia, och då så —
— Vänta du, det blir nog skillnad även i själen, kära barn. Och i vårt umgänge också. Emellertid, nej, seså, det är inte fråga om ett avsked, se inte så förskräckt ut. Hör på, Pennskaft, du har blivit min käraste vän, och du skall få en bröllopsgåva av mig till tack och till — hon talade långsamt, som då man med yttersta ansträngning behärskar sin röst.
— Har inte Kristin fållat alla mina servetter och handdukar, och har inte du rustat ut mig, som om jag vore din dotter, sade Pennskaftet och slog armarna om Cecilias hals, utan tanke på att hennes ord kunde göra ont.
— Som om du vore min dotter, upprepade Cecilia, ja, och då passar det ju — här skall du få det bästa jag har att ge dig — hon öppnade sin hand, där hon dolde ett gammalt opalsmycke i guldinfattning, som Pennskaftet aldrig hade sett. Pennskaftet tog det, alldeles hänryckt, inne i hennes hand glödde opalerna som eld på bottnen av en sjö.
— Du ser att mitt namn är ingraverat här, sade Cecilia.
— Cecilia Bech, läste Pennskaftet, men skall du verkligen ge mig något så vackert? Du måste ju själv vara mycket glad åt det?
