288
— Därför skall du förvalta det, du som själv har odödligheten i din kropp. Nya generationer skall länka sig vidare vid dig, så långt vi kan tänka och mycket längre än vi kan se.
— Kanske det, sade Pennskaftet.
— Jag är en brusten länk, vid vilken ingen ny kan fästas, jag kan leva ändå min tid, det vore ju pretentiöst annars, men jag vill att du skall äga det enda av mig, som skall finnas kvar, du och de som kommer efter dig. Smycket och jag har haft vårt, men nu är det som om jag gåve det i livets hand.
De sista orden voro knappt hörbara. Hon gick sakta ut och stängde dörren efter sig. Där satt Pennskaftet i sängen med smycket om halsen. Hon löste stilla av det och satt och såg på stenarna, som skiftade mellan glädje och gråt i hennes hand. Mellan glädje och gråt, som hon själv.
— Mitt hjärtas älskade, sade hon. Och somnade med smycket tryckt mot sitt hjärta.
