Sida:Pennskaftet 1926.djvu/285

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

287

— Nu skall vi prova det, sade Cecilia med en forcerat munter röst. Bland spetsarna på Pennskaftets nattdräkt lågo opalerna vita som tårar och is, flickan gjorde en otålig rörelse.

— Jag kan ju inte se, hur det tar sig ut.

— Det är riktigt vackert, sade Cecilia och log. Du skall strax få en spegel. Men hon rörde sig inte för att hämta den.

— Det är mycket gammalt, sade hon.

— Ja, sade Pennskaftet.

— Praktiskt sett är det ju odödligt.

Pennskaftet teg, hon visste icke vad som kunde vara lämpligt att säga.

— Jag skall dö, fortfor Cecilia på samma långsamma sätt, som hon förut talat. Jag antar att det skall dröja en tid ännu, spruckna krus håller alltid längst, det är nu ett faktum. Men jag skall dö, efter det jag först varit mycket ensam.

Det var ett underligt tal, tyckte Pennskaftet, när det gällde en present. Alla skulle ju dö.

— Jag skall dö alldeles som den barnlösa måste dö. Mina tankar skall dö, mitt hjärta skall dö, min sorg skall dö, hela mitt väsen, förstår du?

Pennskaftet nickade.

— Men smycket skall leva. Det är det enda, som jag hållit i min hand, ägt och burit på min kropp och varit vacker tillsammans med, som skall finnas, som skall lysa i solen, som andra skall glädjas åt, då jag är borta.

— Ja, sade Pennskaftet. Hon förstod nu.