Sida:Pennskaftet 1926.djvu/31

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

33

papper. De kan på sin höjd få gå till nattvarden och knappt det utan särskild absolution.

Nu reste sig assessorskan Bodin utan ett ord, vinkade till sin dotter, som endast motvilligt följde, och tog henne med till aftonbön i Oscar.

— Du brukar alltid bli så inspirerad av orgelsången, min flicka. Femte söndagen efter trefaldighet komponerade du en tevärmare.

Men Pennskaftet såg segerstolt efter herrskapet, ehuru hon visste, att hon gjort något, som skulle stå henne dyrt. Hon var så van vid att vara den, för vilken alla mödrar vaktade sina unga söner och döttrar.

För tredje gången försökte kamrern att hjälpa upp saken.

— Vilket vill Pennskaftet helst ha, sade han, rösträtt eller en ny hatt?

— Jag vill inte ha någondera delen, sade hon. För jag vill förtjäna till både rösträtt och hatt själv.

— Jojo, man är väl en modern kvinna, för tusan, sade skåningen, men hur det är, så måste ni allt bekväma er till att ta emot den där rösträtten i alla fall som en present. Jag skall inte neka er den, ehuru jag tycker det är förbannat oestetiskt och missklädsamt att rösta, min tro är den hoppfulla, att kvinnorna inte kommer att märka, att de fått rösträtt. Det enda skulle vara om kleresiet upplyste dem om det, för att taga deras röster i reaktionens tjänst. Och låt dem då kompromettera sig tillsammans, det kan ju passa!


3. — Wägner, Pennskaftet.