Sida:Pennskaftet 1926.djvu/30

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

32

manfolk komma efter med halsen av en ölbutelj i handen. Han stod och tittade litet, så fick han se hennes blodiga spår och rusade svärjande efter henne, men när jag kom igen med en polis, var han försvunnen. Man skulle trott, att flickan skulle varit alldeles från vettet, sönderskuren som hon var, men hon hade i alla fall sinnesnärvaro nog att ge polisen fel signalement, och hon fräste och spottade och förbannade mig, då jag sade polisen som det var. En kväll, när hon kryat till sig, och jag kommer sent hem från tidningen, slår hon ihjäl mig, men inte visste jag, att hon älskade honom så.

— Det kan inte vara möjligt, sade textilflickan, som hela tiden fått tecken av sin mamma att avlägsna sig, men icke velat lyda.

— Möjligt, sade Cecilia lugnt och avgörande, jo, och det var väl därför han slog henne.

Pennskaftet betraktade henne förvånad. Den nykomna var så mycket äldre än hon själv, och såg ut att vara klok och erfaren, men hon hade tydligen inte en aning om den realitet, som låg bakom ett sådant uppträde som det hon nyss skildrat.

— Kanske »såna» också skall ha rösträtt, sade redaktören och vände sig med ett mördande leende till Pennskaftet.

— Jag vet inga, som behövde den bättre, sade hon och såg på honom utan att väja. Men redaktören kan vara alldeles lugn. De har nog inga klara