Sida:Pennskaftet 1926.djvu/33

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

35

Pennskaftet knep ihop vänstra ögat och funderade ett ögonblick.

— Nej, men skulle inte ni? frågade hon tillbaka.

Då skåningen strax därpå gick ut i tamburen för att klä på sig, följde honom en av nykomlingarna, en ung man, som under hela tiden inte sagt ett ord.

— Jag vet inte, om jag blev presenterad: arkitekt Block.

— Amanuensen Tufve. Nå vad tyckte ni om menageriet?

— Jag tyckte, att Pennskaftet var en liten bussig flickunge, sade arkitekten, som presenterat sig för att få veta litet mer om henne.

— Ja, det beror på tycke och smak, sade den andre med ett elakt leende. Jag för min del kan inte trivas med unga flickor, som inte — men får jag bjuda en cigarrett?

— Tackar, men vad menar amanuensen?

— Ingenting. Jag talar inte illa om en dam, men jag skulle bara inte vilja låta mina systrar umgås med henne. Och om jag hade en fästmö — han ryste.

— Jag tror inte, att hon skulle vilja umgås med mina systrar, sade arkitekten och tänkte på de små lantbrukardöttrarna i Östergötland, men annars — — —

— Ja, det beror på systrarna, sade amanuensen, som var enda barnet, men mina har för gott rykte.

— Men varför har inte hon det då?

— Det borde ni kunna förstå efter att blott ha