38
förbättrade det inte saken. När jag kom hem från min semester, fann jag i stället för min förra trevliga och illiterata rumskamrat den här författarinnan! Värdinnan trodde, att det skulle passa så bra »med två författande damer i samma rum». Vilken förtjusande psykologi. Men jag skall lära henne att det inte passar. Ni har väl givit akt på henne, åttio själfulla kilo.
— Ja visst, sade Cecilia, och skakade på huvudet åt Pennskaftets sätt att tala om fröken Andersson, hon berättade just för mig vid frukosten, att hon fått beställning på en artikel.
— Var det redan vid frukosten? utbrast Pennskaftet triumferande och reste sig, med kuddarna rykande omkring sig. Då narrades hon i alla fall för mig, ty när jag kom hem vid middagen och hånade henne för att hon höll på ännu, sade hon, att hon nyss fått beställningen och bara fått två timmar på sig av redaktören. Nu sitter hon med fötterna i kallt vatten för att dra blodet från huvudet och stönar över avslutningen, och jag skall säga er varför jag flydde, det var för att inte bli tvungen att ta hand om människan och hennes artikel, när hon slutat. För då är de bägge lika odugliga, det vet jag av erfarenhet. Jag är trött på att vara barnmorska åt henne. Hon föraktar mig minsann i alla fall dessemellan, därför att jag är yrkesjournalist och måste skriva om allting även »det som inte intresserar mig», och även »utan att vara i stämning».
