Sida:Pennskaftet 1926.djvu/35

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

III.

— Förlåt mig, sade Pennskaftet och stack in huvudet i Cecilias rum, jag hade ett fingerat ärende, som kostat mig mycken möda att fundera ut, men jag glömde det, när jag knackade. Jag kommer väl på det sedan. Men det riktiga ärendet är, att jag skulle be att få vara här inne en liten stund, ingen såg mig gå hit in, och ingen kommer att söka mig här. Jag har mina ytterkläder med mig för att de skall tro, att jag gått ut, men det orkar jag inte, det är min lediga kväll, och jag hade tänkt att ligga på en soffa och vila, sade hon med ett litet jämmerligt leende.

— Sitt ner, sade Cecilia vänligt, eller rättare, om ni är trött, kom och lägg er på min soffa, jo, visst går det an, det är en lättjesoffa. Berätta nu, om ni har lust, vad som står på.

— Det är verkligen hårt, sade Pennskaftet, med en suck av välbehag, o nej, inte soffan, men detta med rumskamraten. Det är min enda lediga kväll i veckan, och så författar den. Ingenting gör mig så ursinnig.

— Men ni författar ju själv, sade Cecilia häpen.

— Nej, det gör jag min själ inte, jag skriver för att leva, och jag lever för att bli klok och kanske en gång kunna författa. Men om så vore,