Sida:Pennskaftet 1926.djvu/38

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

40

blir någon ny kurs i något, så anmäler de sig. De blir rynkiga på kursbänken och gamla och böjda av en massa förvirrad och ytlig kunskap, men de kan inte reda sig med en karl eller förtjäna sitt bröd, nej, det kan de inte. Så fick hon för sig, att hon skulle lämna sitt förra yrke och bli författarinna, det var ju en så vacker uppgift, och hon hade alltid haft så lätt för att skriva. Hon hade tänkt sig att få föra ett fritt och obundet liv med hjälp av goda honorar och att folk skulle se efter henne och säga, »se där går hon, som skriver så bra».

— Hur gick det då?

— Hur det gick? Hon hade ett oerhört arbete i början med att placera sina manuskript, och hon blev efter med inackorderingen och kunde inte förstå vem det var, som retat upp alla tidningsredaktörer i Stockholm mot henne, sade hon. Men så fick hon en idé, hon började skriva artiklar mot kvinnorörelsen, och de gick ju härligt åt, förstår ni. Nu har hon lärt sig, hur det skall göras, hon går på alla våra möten, läser all vår litteratur för att få stoff, och sen passar hon på vid varje tillfälle, då det gäller något för oss, och då det kan göra intryck att en kvinna uppträder mot oss. Hon snokar upp sådant, som inte vi gärna talar om för sammanhållningens och det goda kamratskapets skull, och så gott hon kan utsår hon tvekan och split, och så säger folk: kvinnorna själva vill ju inte veta av några förbättringar i sin ställning och