Sida:Pennskaftet 1926.djvu/39

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

41

anser sig inte mogna, vad skulle man då ge dem det för?

— Det var en ryslig svartmålning, sade Cecilia, att så mycken ondska kan finnas hos en människa.

— Å, det gör ingenting om jag talar litet illa om henne, det är ändå så många, som prisar henne, hon har blivit alldeles full av högfärd, den gamla schakalen. Tacka vet jag då att göra en ärlig eldsvåda för nio öre raden, sade Pennskaftet självbelåtet.

— Ni skriver väl inte i samma tidningar? frågade Cecilia för att höra om där möjligen kunde ligga någon yrkesavund bakom det hårda omdömet.

— Jag skulle tro nej, svarade Pennskaftet och skrattade. Man har väl någon religion. Jag arbetar naturligtvis endast i den pressen, som har rösträtten på sitt politiska program. De ville nog inte ha mig någon annanstans heller, fortfor hon efter ett ögonblicks begrundan.

— Ja, detta var ju ledsamt, sade Cecilia. Men om ni nödvändigt skall bo tillsammans med någon, kunde det inte vara en vanlig, jag menar en riktig journalist?

— Det vore nog bra, medgav Pennskaftet, och här finns ju en också på pensionatet. Men det är det förfärliga och otroliga med honom, att han inte vill dela rum med mig. Han ser i mig representanten för den dubbla arvfienden: Kvinnan och Frisinnade morgontidningen. Dessutom har vi inte