6
man äta det förflutna, och när tåget stått tio minuter, reser man sig brådskande, som om man glömt något mycket viktigt och skyndar ut på perrongen, där man vankar fram och tillbaka och med klappande hjärta stjäl sig till en blick då och då genom de smutsiga rutorna i expeditionslokalen, till dess äntligen den, som man ville göra allt för att undvika, kommer ut genom en dörr, märkt med »förbjuden ingång». Han bär Den Röda Flaggan under armen, men den har icke längre samma underbara och symboliska betydelse som förr, då han segrade över en i Dess tecken. Hans rygg är bredare, hans nacke bredare, hans hållning självbelåten och han låtsar icke känna igen en, men en gång ryter han: »Gå inte så nära spåret!» Man undrar, om han någonsin tänker på en olustig vinternatt klockan tre vid en tom station, där en enslig signallykta blänkte över sorgsna, våta skenor, som löpte ut i söder och norr och förlorade sig i ett bottenlöst, drypande mörker, undrar om han minns ett långt och hjärtslitande samtal, som slutade med en brottning om liv och död på skenorna, medan kontinentaltåget söderifrån kom störtande in på stationen, man undrar om det blott är en dröm, att det var detta samma blåröda ansikte, som då, likvitt i lyktornas flämtande ljus, lutats över en, när man halvdöd slängdes upp på tåget, som rusade bort från stationen igen och förde en dit man icke ville. Men nej, det är ingen dröm, ty om något är sant här i världen, så är det
