Sida:Pennskaftet 1926.djvu/5

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

7

att man älskat honom omätligt och att man gärna velat viga sitt liv åt den blygsamma uppgiften att hålla vita gardiner i fönstren på Sverges sotigaste station.

— Finnsta, tio minuter! sade konduktören, och Cecilia fortsatte genast: Tänk, om det blivit »Finnsta, tio år». Hon lät sin trötta blick glida över det röda, nedrökta stationshuset och undrade hur det skulle varit att leva sina dagar där uppe i frontespisvåningen och ligga och höra tågen rusa förbi om nätterna. I detsamma kom det för henne, att hon nu installerat sig vid alla första klassens stationer, ända från Eslöv, och hon undrade vad de lärde skulle benämna en dylik sjukdom?

Här var emellertid något på färde. Hon böjde sig ut genom fönstret, djupt tacksam mot damen med de många blommorna och vännerna, som valt att fara från Finnsta just i dag med detta förtvivlade tåg. Hon stod ännu på perrongen med ryggen mot vagnen, medan hennes vänner slogo en halvcirkel omkring henne, och Cecilia, som inte såg annat än en lång resrock och en hattslöja, försökte att av hennes vänner sluta sig till hennes ansikte, utan att komma till något antagligt resultat. De tycktes utgöra platsens kvinnliga societet: länsmansfrun, frun i pappershandeln, postfröken, och där kom stationsinspektorens fru farande med en pelargoniekvist, som nyss lyst där uppe i fönstret. Allas uppsyn uttryckte den viktighet, som brukar vara typisk för en nyvald styrelse, men