Sida:Pennskaftet 1926.djvu/40

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

42

samma vanor, han kommer alltid hem både senare och fullare än jag.

— Kom in till mig, när hon författar för mycket, till dess att ni lyckas få en annan kamrat, avbröt Cecilia, som inte riktigt tyckte om jargongen. I nästa ögonblick ångrade hon sitt anbud. Ty hur skulle det gå, om den lilla flickan komme och toge henne på orden, en gång, när ensamheten var det enda, varmed hon kunde dölja sin sorg?

— Ja, tack, det var bra, sade emellertid Pennskaftet som om hon hela tiden väntat sig denna inbjudan. Vad här är milt och mjukt och trevligt, hur har ni burit er åt för att på en vecka få rummet så likt er själv? Men ni behöver inte svara, fortfor hon, då Cecilia med ett leende tackade för komplimangen, jag ser av mig själv, att det beror på, att ni är en så utpräglad människa i alla avseenden. Till och med era handskar, som låg ute på vedlåren i morse, sex och en kvart, fridfullt lagda över varandra, hade det där milda, nött indifferenta — — — var det inte era handskar?

— Nej, men ni kan ju låtsas som om det var, och göra ett kåseri av dem ändå, sade Cecilia och log, men apropå, tala om för mig vad ni heter. Jag har aldrig hört annat än ert — — — nom de plume.

— Ack ja, sade Pennskaftet, man får vara glad om de inte har värre öknamn på en, på pensionat kan man vänta sig allt. Jag heter annars Barbro,