Sida:Pennskaftet 1926.djvu/45

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

47

tror inte, att han hyr ut till andra än stiftsjungfrur.

Cecilia började skratta: — Då passar jag ju utmärkt.

— Men detta är ju som beställt, skrek Pennskaftet, yr av förtjusning. Lär er så bara Atanasie symbolum, innan ni går dit, så kanske han slår ner hyran.

— Men, kära Barbro, ni pratar alldeles ikull mig. Inte går det an att bestämma sig så här i en blink. Vad skall fru Bengtsson säga?

— Henne åtar jag mig, jag kan lätt skaffa en annan inackordering i ert ställe, sade Pennskaftet bekymmerslöst. Där är så många manfolk i den här staden, som gärna vill bo här, så det är ingen fara. Det är värre med möbler, men om jag inte misstar mig alltför mycket, så har ni en hel del i förvar på någon adlig vind.

— Nej, hos Frey, sade Cecilia, men hur visste ni?

— Asch, tror ni inte man kan se på er, att ni ärvt ett gammalt fint hem? Och att ni har färdigmärkt linne ser jag på era sorgsna ögon, vad detta skall bli roligt, nu går jag och ringer till värden.

Och det gjorde hon, innan Cecilia kom sig för att avstyrka det.

— Den är ledig, kom hon in, strålande av oegennyttig glädje. Jag passade på och beställde tid för ert samtal med värden och besiktigandet av våningen. Klockan halv tolv, passar det? Då har ni