46
— Det är olika uppfattningar om den ensamma kvinnans plikt, sade hon. Somliga säger, att den är rösträtt.
— Ja, det förstås, det också, sade Pennskaftet, glad att ändå ha lyckats intressera. Men jag räknar inte rösträtten till livets mera blygsamma komfort. Den talar jag om i en helt annan ton.
— Å, tänkte Cecilia, där ha vi det där igen. Hon sade: — Kanske ni har rätt, och att det tål att tänka på.
— Men inte för länge, sade Pennskaftet. Vet ni, när jag skulle skriva den där artikeln, gick jag för roskull och hörde på priset på sådana där små flickvåningar. Det vill säga här finns ju inga i Stockholm, man får höra efter bland dem, som bebos av bankvaktmästare, chaufförer och änkor. Jag kommer särskilt ihåg en på Blasieholmen, lite gammaldags och möjligen något obekväm, men med den stoltaste utsikt från det bästa rummet över hamnen och skutorna och i fonden Nordiska museets vördnadsvärda silhuett. Den var som skapad för er, fortfor hon och flög upp från soffan. Tänk, om den vore ledig, vilken jädrans tur, inte sant?
Cecilia hann inte svara, men utan att göra det klart för sig, fattades hon också av en plötslig och het önskan, att våningen skulle vara outhyrd.
— Det undrar jag för resten, om den inte är, fortfor Pennskaftet, som kom in med telefonkatalogen, värden var förfärligt nogräknad, jag
