51
Centralbangårdens perrong och inväntade hertigparet mitt bland en klunga tidningsmän av alla färger.
Den gode journalistens nitälskan var över henne, hon lade alltid frikostigt sin själ i de obetydligaste uppdrag, och vid detta tillfälle gällde det ju också att reta modekrönikösen.
I dörren till den kungliga väntsalen stod den unga, vinthundssmala prinsessan Charlotte, nyligen gift med en ärkehertig och nu på besök hos hertigparet av Halland, för att, sade man beskäftigt, i någon mån komma till rätta med sin oändliga spleen. Antagligen var icke Stockholm hennes fria val, men till England, hennes hemland, lät man henne icke fara, ty nu hade hon bytt fädernesland och religion och skulle glömma England.
Pennskaftet betraktade henne tankfullt, hon hade i sin ämbetsutövning träffat kvinnor i ateljéer, i slott, i skolor, i sjukhus, i hem och i Fredrika-Bremerförbundets styrelse och tyckte, att hon fått se ganska upplysande glimtar av deras skiftande själsliv, men denna unga varelse, mera lik ett smycke, fast så sorgset, än en människa, kunde ju knappast ha en tanke gemensam med någon av dem. Men vad tänkte hon då, vart flögo hennes första tankar om morgnarna? Till en park och en häst, en lord, en tebricka i hemlandet? Men endast litet likgiltigt och trött, blott emedan hon icke ägde arbete och äregirighet, och emedan arbetets lön och äregirighetens fullbordan redan voro hennes.
Pennskaftets hjärta intogs av en egendomlig
