52
blandning av avund och medlidande, som blev helt medlidande, när hon såg med vilken min av äckel och trots prinsessan såg bort mot järnvägsspåret, där skulle ju den storhertigliga tanten, som nu kunde vara vid Liljeholmen, rulla in, skulle stiga ur, kyssa henne på bägge kinderna och säga, att en furstinna måste visa större förmåga än andra att behärska sig själv.
Plötsligt såg prinsessan litet kyligt förvånad på Pennskaftet, och flickan måste tänka på att prinsessan, så egendomligt fenomen hon än var, antagligen fann det lika obehagligt som borgerligt folk, när någon en längre tid oavvänt och tankfullt betraktade henne.
— Nej, jag får väl ändå uppföra mig som folk, fast jag är journalist, tänkte hon, gick bort till kamraterna och kastade sig genast in i en häftig, men munter dispyt med högern. Vid en snabb blick märkte hon, att prinsessan börjat gå fram och åter på den röda mattan, som låg utlagd från väntsalen till spåret. Vid nästa ögonkast — ty, herregud, man var inte mer än en människa och knappt det — mötte hon till sin häpnad en snabb, granskande blick från prinsessan, levande av ett nyfiket intresse, som man inte skulle ha trott henne om.
— Nå, nu kan det verkligen vara hennes tur att titta, tänkte Pennskaftet, vände finkänsligt bort blicken och fortsatte att skrattande och under många randanmärkningar diktera namnen på de
