Sida:Pennskaftet 1926.djvu/59

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

61

— Ja, men när vi få fyra- eller femtusen om året och tröttnat på ungkarlslivet, då gifter vi oss med henne.

— Om ni hade en fästmö, skulle ni då vilja att hon vore en sån där »fin och oskyldig flicka»? Även om hon vore okunnig och barnslig?

— Ja, hur skulle hon annars kunna vara oskyldig? frågade han.

— Gör det er inte ont att tänka, att somliga kvinnor skall få genomleva det som den fina kvinnan är för fin att veta? frågade hon långsamt och såg begrundande på honom, som om hon ville söka upplysning om främmande folkslags seder och bruk.

— Nej, men det är ju skillnad, sade han.

— Jaså. Har ni aldrig tänkt på, ni män, som har gåvan och makten, att ställa om att det inte finns något på jorden, som är ohöviskt för era systrar och fästmör att veta?

— Men, snälla ni, tänkt, det går ju inte.

— Och har det heller aldrig fallit er in att det skulle bli bättre, om ni släppte dem ut i världen och läte dem hjälpa till? Om ni inte genast dömde dem, som ni dömt mig, för deras kunskaps skull?

— Jag kan inte precis säga varför, men det bär mig emot att tänka mig något sådant, sade han. När en karl håller av en kvinna, vill han skydda henne, antar jag.

— Men det bär er inte det minsta emot, att till exempel tänka på vad staden Stockholm blir till