Sida:Pennskaftet 1926.djvu/61

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

63

kan jag nämligen antagligen bli mycket älskad, om jag vill.

Han såg alldeles häpen ut över den underliga logiken.

— Men det är väl om en kvinna älskar, som hon faller, sade han.

— Jaså, är det så ni ser problemet? frågade hon intresserad. Tänker alla män som ni?

— Det vet jag inte, det vet väl antagligen ni bättre, men hur skulle de tänka annars? Ja, inte när hon är gift förstås.

Pennskaftet satt en stund mycket fundersam.

— Kom nu, så går vi, sade hon slutligen hastigt. Nej, var så god, jag betalar själv. Jag har ju både fått mat och lära mig en hel del om manfolken för pengarna.

— Kan vi inte gå en bit, så att jag också får lära mig litet om de nya kvinnorna? frågade han.

— Det kan ni behöva, svarade hon skrattande och såg på klockan. Jo, jag skall inte vara på Viktoriasalen förrän halv åtta, och alltid kan någon flickstackare få nytta av att ni får en lektion. Alltså — och hon höjde ett litet förnumstigt pekfinger i en nylagad handske — enligt mitt sätt att se, är där ingen fara för att jag faller, då jag är ung, och då jag ännu gärna har råd att vänta och granska med klara ögon, till dess jag finner den, som jag skall älska mycket, och till vem jag skall lämna bort mig, utan att se på kostnaden,