Sida:Pennskaftet 1926.djvu/62

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

64

emedan jag är älskad med en kärlek, som måste kungligt belönas.

De drevo neråt Blasieholmskajen, hon gick och såg eftersinnande ut för sig rakt in i Skeppsholmsskymningen.

— Det är nog inte så lätt för oss att förstå varandra, eftersom jag är kvinna, sade hon, och för resten är det lättare för mig att veta, själv, än att tala om för er. Men jag har tänkt mig, att vi kvinnor, om vi vill akta oss själva, måste tänka, när vi ger oss åt en man: detta är den enda mannen för mig, jag är den enda kvinnan för honom. Och bakom eller framför skall man då inte se någonting. Men ni har ju det inte så. Det gör en sådan förfärlig skillnad. Skåningen sade en gång, då jag frågade honom, att han skulle tycka bra illa om en flicka för att inte ens vilja »vara tillsammans» med henne, och då går vi i samma situation och sätter in hela vår själ. Tänk ändå, det är inte underligt, att vi drar så ojämnt.

— Den där nya kvinnan, som ni talade om, får väl ge litet mindre, sade han. Det vore mera rationellt.

— Det kanske det vore, sade Pennskaftet litet vemodigt, men det går inte. Nej, jag skall glatt ge min själ, men om gåvan inte värderas, skall jag vara mera duktig än min mor var och min mormor. Jag skall inte som de gjorde lämna min själ i sticket och fly eller låta vem som vill trampa och spotta på den. Jag skall ta den tillbaka och vårda