Sida:Pennskaftet 1926.djvu/66

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

68

— Kom in här i porten, så kan ni vrida av er, sade hon.

— Man måste vara full, sade flickan.

Pennskaftet suckade.

— Se nu, så ni ser ut. Kan ni inte försöka att torka av er? Jag måste gå hem. Vad är er adress?

— Äsch, sade flickan.

— Ja, jag vill varken göra er ont eller gott.

— Det kan ingen, sade flickan. Nu längre.

— Men får jag inte fråga er — — —

— Hur jag blivit sån? Jo, fråga du. Kanske jag ljuger. För resten, med uppflammande värdighet, det angår dig inte.

Men hur det var, så började hon berätta, och när hon väl kommit i gång, blev hon mångordig. Jo, se, det var en greve — — —

— Jaså, sade Pennskaftet misstroget.

Flickan tittade ett tag, och så småningom kom en annan historia fram, inte så romantisk, som den hon ämnat duka upp, men oändligt mycket mera eländig. Hon hade blivit utskickad av sina fosterföräldrar och förtjänat sina första slantar vid tolv års ålder.

— Jag visste inte om annat, sade hon, men så blev jag räddad. Jag var ordentlig i tre år och hade plats och arbetade som andra, fast det satt åt många gånger, då jag i stället kunnat göra ingenting och ha gott om pengar. Men så blev jag