67
kunde, med tankarna upptagna av det fysiska obehag hon erfor i regnet och blåsten, då hon vid en krök fick tätt framför sig på den ensliga gatan se en flicka i någon slags skiftande sidenregnkappa, under vilken rasslade och glimrade en paljettklänning, medan en röd underkjol för varje steg smaskade henne om benen.
— Om det är flickan från Badstugatan, tänkte Pennskaftet utan att veta varför, då känner hon, att jag är alldeles bakom och vänder sig om.
Det gjorde hon mycket riktigt. Hon hade ett smutsigt bandage om halsen.
— Jaså, det är du, ditt as, sade hon.
— Ja, sade Pennskaftet, hur är det med er? Men hon såg sig om ett ögonblick för att se, om de voro ensamma.
— Han sitter inne, svarade flickan på hennes blick, annars så vore det nog bäst du lagade dig i väg.
— Jag trodde det, sade Pennskaftet, annars skulle jag ha gått en annan gata. Men vart skall ni gå?
— Varför frågar du det?
— Vi kanske ha samma väg?
Flickan började skratta: — Ja tänker nog vi har de. Allt tur vi inte har samma inackorderingsmamma också.
Hon gick i de värsta pölarna och rätt vad det var ramlade hon i smörjan. Pennskaftet hjälpte henne upp, inte utan en rysning av obehag.
