Sida:Pennskaftet 1926.djvu/68

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

V.

Ett sviket löfte var kanske ingen alltför ovanlig erfarenhet, men Ester Henning kunde inte komma ifrån en viss bitter förvåning över att ha så grundligt misstagit sig på Cecilia. I det allra längsta hade hon hoppats att få se henne på invigningsmötet, och när hon den kvällen till mångas besvikelse vägrade att deltaga i samkvämet efteråt, där erfarenheter från sommaren kollationerades, och där hela Sverge fick betyg efter sitt rösträttsuppförande av dem, som varit på sommarturnéer, så var det, emedan Cecilia icke visat sig. Hon hade ju känt sig så säker på henne, att hon tagit ut kamraternas gillande och glädje över den nya, obrukade kraften i förskott — och så kom hon inte ens på mötet, som hon lovat.

— För vem arbetar vi, tänkte hon bittert, när hon gick ensam hemåt. De märker inte, hur vi arbetar, och de kommer inte att märka resultaten. Hon gick och vred på dessa ord i sin hjärna, kände ingen lust att slå bort sin misstämning, gick snarare på trots och tänkte över allt, som kunde öka den, och därtill fattades naturligtvis icke anledningar. Gamla historier döko upp i hennes minne, hon mindes, hur hennes svägerska gått ur föreningen,