71
när årsavgiften höjdes till en krona, hon kom ihåg vaktmästarens grimas, när hon blev avvisad från ett valmöte för flera år sedan. Där var knappt ett enda litet styng av dem hon erhållit under sina år i rösträttsarbetet, som icke smärtade under dessa tjugu minuter genom de regniga gatorna.
Hon behövde heller icke stiga över tröskeln till sin mans arbetsrum, innan han av hennes ansikte såg att något bragt henne ur stämningen, och han blev inte överraskad, då hennes första replik, sedan hon frågat efter barnen var: — Tror du, att där blir något resultat av allt slit vi har för kvinnorna? Jag vill gärna offra mitt liv, men jag vill — — —
— Ha något igen för det, sade han och lade med ett småleende undan sin tidskrift. Kanske inte du får det, men lillan.
— Å, jag menade inte så. Hon gick och satte sig i patienternas stol, men flyttade den samtidigt ett stycke närmare doktorns. Ser du, jag tänkte, när jag gick hem: vi kanske gör oss besvär i onödan. Kanske kvinnorna redan har det så bra som de önskar. Jag ville mycket hellre sköta mitt yrke och mitt hem, och ibland tror jag, att jag är en dåre, som mödar mig med det, som inte angår mig.
Han teg ett ögonblick.
— Du säger, att kvinnorna har det så bra, som de önskar redan, sade han långsamt, ty han visste precis, hur han skulle behandla henne. Jag önskar
