73
— Men vänta ni bara, herrar lagstiftare, sade hon.
Vid en vändning kom hon plötsligt att se på sin man. Han betraktade henne småleende, nöjd över sin lyckade behandling.
— Du vet, hur du skall sköta mig, sade hon, gick bort och lade armen om hans hals. Om jag inte hade dig — — —
— Det är sant, sade han utan att se på henne, men i en lätt och förnöjd ton: här är något som skall förebygga varje recidiv en tid framåt. Landsorten ropar efter dig igen. Han räckte henne två brev. Jag känner igen stilen.
Hon såg med ett enda ögonkast, att han hade rätt. Återigen dessa bevekande böner om föredrag. På ett ställe var man just beredd att bilda en ny förening, på ett annat hotade den svaga föreningen att lägga sig och dö, om den inte finge impulser till nytt liv från huvudstaden.
Ester Henning mindes mycket väl, hur glad hennes man varit senast i dag vid middagen över att de nu åter voro samlade i lugn och ro i hemmet, och hon förstod alldeles vad han känt, när han tagit de två breven ur brevlådan.
Tårarna kommo henne i ögonen.
— O, min käraste, vem är som du, viskade hon och pressade sina fuktiga ögonlock mot hans kind.
Om Cecilia de följande dagarna fick gå i fred
och ångra sin glömska, så berodde det alltså på
