Sida:Pennskaftet 1926.djvu/74

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

76

och skarpa i ansiktet och flärdfria i kläderna, men såvitt hon vid hastigt påseende kunde se, utan några andra gemensamma karakteristika som angåvo varför bland tusenden just dessa kommit att göra det aktiva rösträttsarbetet till sin uppgift.

— Har väl någon av dessa, tänkte hon, kommit lika utarmad och olustig till arbetet som jag?

Sist i raden på några stegs avstånd från de andra gick en mager, vithårig och ståtlig gammal dam, med två mindre vänner, som närmast liknade ett par anonyma brev, på var sin sida. Hon såg skarpt på Cecilia, som rodnade och hälsade, att inte genast känna igen fröken Adrian, den vittbekanta skolföreståndarinnan, var verkligen en förbrytelse.

— Det var rätt, att lilla fröken kom, sade emellertid denna nådigt, de väntar på er där uppe.

— Tack, svarade Cecilia omotiverat och skyndade förbi in i porten. Hon kände sig obehagligt berörd över vissheten, att man diskuterat henne. »De väntar er.» Vilka väntade, vad väntade man av henne?

Hon kom in i ett helt litet rum med utseende av ett kontor. Kring väggarna löpte hyllor fyllda med rösträttslitteratur, vid fönstret stod ett skrivbord och mittpå golvet ett runt bord, fullastat med kuvertbuntar och högar av olikfärgade flygskrifter, vilka skulle läggas in och befordras.

Kring bordet vid var sitt bläckhorn sutto tre damer, den ena var doktor Henning, som nu