Sida:Pennskaftet 1926.djvu/79

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

81

rätt i, även om den genom en massa samverkande tillfälligheter i detta fall ter sig något brutal.

— Tillfälligheter! Hur kan du kalla det för tillfälligheter, som är det bestämmande i hela den manliga tankegången! Och blir det bättre för det? Var det en tillfällighet kanske när jag… Hon avbröt sig, ty vad skulle det tjäna till att dra fram sina egna gamla bittra oförrätter, glömda, tycktes det, av alla utom av henne själv.

— Jag tycker det är upprörande, sade Ester Henning, vi måste göra något åt det.

— Låt oss för sakens skull hoppas, att hon är familjeförsörjare, sade Anna Gylling, i så fall blir hon en lika utmärkt reklam för rösträtten som symaskinen i världen.

— Låt oss hoppas! Hon sitter nu någonstans i Skåne med mindre lön och en mor och två oförsörjda bröder. Kerstin Vallmark gav Anna Gylling en förebrående blick, det fanns dock gränser för vad hon hade lov att tillåta sig, om hon så var rösträttens bortskämda barn många gånger om.

— Kan vi ingenting göra? sade Jane Horneman. Men vänta, nu kommer din frukost.

— Jag skall ringa upp Pennskaftet. Det här bör hon kunna göra något av.

— Du måtte väl kunna skriva själv, som du gjort så ofta och utmärkt, sade Ester Henning.

— Nej, jag är för arg.

— Det kan man aldrig bli.

— Jo, jag kan.


6. — Wägner, Pennskaftet.