Sida:Pennskaftet 1926.djvu/78

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

80

huvud, adjunkten Kerstin Vallmark. Jag skulle ha sagt med detsamma, att jag är alldeles ursinnig. Hon föll ner i korgstolen, så att den knakade, vilket hon noterade med en viss stolthet, såsom ett tecken på måttet av sin vrede.

— Vi såg det nog, sade Ester Henning. Vad är det då? Är det pressen, som hedrat sig nu igen?

— Nej äsch, men kan ni tänka er, att i Gästrikland har de helt enkelt kört av…

— Vänta ett ögonblick, insköt fru Horneman, innan hon börjar berätta, så måste jag fråga, om inte vi skall skicka efter en frukostbricka?

— Inte får en rösträttskvinna äta, sade Anna Gylling avvärjande.

— Hon bör rätteligen äta dubbelt så mycket som andra, svarade fru Horneman, som redan var vid telefonen. Nå, Kerstin?

— Jo, tack, när du säger det, så har jag inte ätit sedan jag gick hemifrån i morse. Tänk ändå, att bara köra av henne, och sätta dit en liten rektor, en pojke, utan andra meriter än sin manliga viktighet och en liten kandidatexamen! Som om hon inte skulle kunna klara av en realskoleexamen, då hon skött skolan som femklassig mönstergillt i femton år!

— Vill du ha skinka eller salt kött? frågade Jane Horneman, liksom ursäktande.

— Bägge delarna. Är det inte skamligt?

— Lagen tillät väl inte en kvinna en så upphöjd plats, sade Anna Gylling, och det har nog lagen