Hoppa till innehållet

Sida:Pennskaftet 1926.djvu/8

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

10

att glädja henne, hon har visserligen växthus och stor trädgård själv, men dessa är från hennes yngsta förening, och man älskar alltid mest sin yngsta, som ni vet.

— Nej, det vet jag inte, och Cecilia drog sig liksom en aning tillbaka.

Det blev en paus, doktorn satt och såg på Cecilia och försökte erinra sig vad hon visste om henne för att få en grund för sina egna iakttagelser. Hon tyckte sig ha hört någon gång, att hennes far varit en adlig trafikdirektör, att dottern bott i sitt hem i Stockholm, till dess att föräldrarna dogo för något år sedan, att hon var mycket skicklig i språk, och att hon haft sin historia. För övrigt kunde man nästan se allt detta på henne. Det finskurna ansiktet och det behagliga uppträdandet, så stillsamt, men så fullkomligt säkert, talade om härstamning från patricierhemmet, så gjorde också det sätt, varpå hon förstod att få sitt ansikte artigt tomt, när hon yttrade någon förbindlig fras med sin förbehållsamma röst, medan hennes tankar antagligen sysslade med något helt annat. Och vad angick »historien» — man behövde inte vara läkare för att se, att hon gick och släpade på en gammal, vanskött sorg.

— Om jag kunde få henne in i det aktiva arbetet, tänkte Ester Henning, så skulle det vara en lycka för henne själv, och vi skulle få en själ och en arm mera och kanske en ny möjlighet att komma åt adelskalendern.