Sida:Pennskaftet 1926.djvu/90

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

92

Medan detta samtal fördes, stod Cecilia halvt bortkommen bland möbler, lårar och säckar och frågade sig själv, vad som var meningen med allt detta, som hänt i ett liv, vilket hon vant sig vid att betrakta som färdigt. Var det ingången till något nytt eller bara en skenbar förnyelse?

Ingenting hade hänt inom henne själv, sade hon sig med ängslig iver, ty ett livstecken inom henne själv skulle ha skrämt henne som det skrämmer hos en man hållit för död. Det var bara utomstående, som begagnat sig av hennes genom mycket lidande förslöade viljekraft för att ta henne vid handen och leda henne efter behag. Man ville skaffa henne ett hem och en uppgift, och fastän ingenting var henne mera främmande än dessa bägge saker, hade hon följt utan knot, och varför skulle de snälla människorna inte få den glädjen att tro, att de lyckats?

Dock måste hon medge, så besynnerligt det än var, att hon hade vaknat i morse för första gången i det egna hemmet utan att som alltid identifiera sig själv med den vanliga vämjelsen. Hon hade glömt det för tanken på mattor och gardiner och konstaterat detta först efter en stund med outsäglig förvåning — — —

Men hennes smärta, som började bli orolig över att något var på färde, steg fram och gjorde sig påmint. Här är jag, sade den, du skall inte tro, att jag inte kommer att trivas fullt så bra i din nya våning eller med dina nya vänner. Har du redan