93
glömt hur det var sist, då du ville skaffa dig ett nytt hem? Minns du våningen, där du gick och sjöng och sysslade? Ni hyrde den på tre år, ty där var ju barnkammare. Har du glömt ovädret och förstörelsen? Tänker du nu låta lura dig att bygga dig en hydda av spillrorna? Tror du, att jag beviljar mina livstidsfångar nåd efter sju år?
Cecilias ansikte blev allt mindre och sorgsnare och hennes rörelser alltmer frånvarande, allt mindre ändamålsenliga, där hon stod mitt i kaos och plockade upp böcker, som skulle sättas in i bokhyllan.
I rummet innanför hördes någon gå oavbrutet fram och tillbaka, flytta möbler, slå in spik och slutligen tända en brasa. Det var Kristin, som kommit dagen förut från Simrishamn och slagit sig ner med bestämd avsikt att stanna för sina återstående dagar. Alltemellanåt lyssnade hon in mot det stora rummet, då där blev alldeles tyst kom hon i dörren:
— Ja, kunde jag inte tro det, sade hon på bekymrad skånska, att fröken va alldeles opptröttnader. Nu är där någesånär skapligt där inne, kom och lägg sig litet, så får fröken kaffe, och jag skall nog sätta in alla de där månge böckerna. Cecilia lydde henne blint av gammal vana från fädernehemmet, dels emedan det var bekvämare än att göra motstånd, dels emedan Kristins befallningar i allmänhet voro kloka och alltid förestavade av välvilja och omsorg.
