Sida:Personne Svenska teatern 1.djvu/124

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

120

flykt till Norge, där hennes syster antages vara drottning. Under vägen tillfångatages hon utaf en af Abels broders höfvitsmän, men räddas af en för henne obekant riddersman. Denne är ingen mindre än den mäktige Bjälbojarlen, hvilken hon förut svurit ett dödligt hat såsom fiende till hennes dödade make. Hon erbjudes nu en fristad i hans borg. Jarlen har emellertid i forna dagar i Holstein såsom okänd svensk riddare vunnit hennes hjärta vid ett tornerspel, igenkänner henne nu, liksom hon å sin sida igenkänner den okände riddaren från Holstein. Hennes kärlek till denne öfvervinner hennes hat mot Birger jarl, och det hela afslutas med ett festspel under sång och dans. Stenborg lär ha varit förträfflig i titelrollen, och åt fru Olin såsom Mechtild ägnades som vanligt eloger i tidningarna. Dock var hennes glädje däröfver denna gång ej alldeles oblandad, ty äfven fru Augusti, som spelade Aeglé öfverhöljdes med beröm.

Publikens första öfversvallande entusiasm för den nya operainstitutionen började emellertid så småningom att lägga sig. Ett och annat missljud blandade sig i lofsångerna, afunden reste sitt hufvud, och de förhatliga intrigerna, hvarje framgångsrikt arbetes förbannelse, började drifva sitt spel bakom Bollhusets kulisser. I synnerhet togo de fart under Ehrensvärds ryska resa 1774, då regeringsrådet Zibet förordnades till direktör, hvilken, efter hvad Gjörwell anförtror Antoinette von Düben, var ännu mindre omtyckt än "store Jofur", såsom Ehrensvärd kallades af vissa "malcontenter eller spyflugor inom truppen". På hösten samma år befallde konungen en