i all synnerhet som Stenborg, hvilken icke ville låta öfverflygla sig af en debutant, den kvällen agerade med en eld och en glöd som knappast tillförene. Härom skrifver Gjörwell: "Piqué au vif att spela mot en sådan flicka, ville han visst ej låta sig öfverträffas. Han spelte så, att jag inte kände igen honom. Konungen lät herr Zibet tvenne gånger gå ner för att tacka honom, och alla konnässörer medgåfvo, att det var en annan Stenborg än den de sett spela förut. Han spelte med en noblesse, med en häftighet, med en intérêt vid hvarje tillfälle, som intog och förtjuste. Jag satt helt förvånad på amfiteatern och kysste honom efteråt de tout mon coeur." Efter styckets slut ropades på författaren, hvarpå prins Karl ropade: "fröken Uggla! fröken Uggla!" hvilket lifligt senterades af publiken, som nogsamt kände till, att hon inöfvat rollen med mamsell Eckerman, och både hon och skalden Gyllenborg mottogo från sina loger de närvarandes lifliga hyllning. Mamsell Eckerman blef anställd vid Kungliga teatern 1776 och kvarstannade där i fem år. Hon förde sedermera ett ganska äfventyrligt lif både här och i utlandet och dog i Stockholm 1790. Af hertiginnan Charlottas bref ser man, att denna varit än mera svartsjuk på Eckerman är hon nånsin var på dansösen Slottsberg, och malicen påstod, att hon hade lika stora skäl.
⁎
Konungens böjelse för teatern delades ifrigt af hans syskon. Hertig Karl spelade alltid med vid
