memoarförfattare berömma isynnerhet hennes förtjusande dans. Det gick ej någon bemärkelsedag förbi, utan att den firades genom uppförandet af en tragedi eller opéracomique med för tillfället författad prolog och divertissement. Under förra hälften af Gustafs regering öfvergick detta hofvets teaterintresse till en formlig mani. Man gjorde nästan ingenting annat än spelade teater. När "Thetis och Pelée" sattes i scen, broderade hoffröknarna, efter hvad Hamilton berättar i sina anekdoter, på aktörernas kostymer, i hvilket arbete äfven konungen deltog. Höjdpunkten i denna hofvets Taliadyrkan bildar väl julfirandet på Gripsholm 1775. Konungen instiftade då en teatralisk orden med hoffröken Caroline Lewenhaupt såsom stormästarinna och Johan Gabriel Oxenstierna såsom ordensskald och orator. Utom konungen voro de främste aktörerna hertig Karl, enligt många samtidas vittnesbörd en ganska god skådespelare; grefve Nils Barck, en af hofvets älskvärdaste personligheter och såsom aktör af en lika sällsynt som obestridd talang; vidare grefve Karl von Fersen, hvilken, oaktadt han af naturen var begåfvad med alla de egenskaper, som skapa en stor man, beständigt satte sina nöjen framför göromål af hvad slag som helst och ansåg det täcka könets ynnest mera värd än ett konungarike. Ännu vid sextio års ålder spelade han älskare con amore. Primadonnorna voro fröknarna Caroline Lewenhaupt och drottningens favorit Marianne Aurore Uggla. På fjorton dagar gåfvos åtta föreställningar, då icke mindre än sex stora tragedier och fyra mindre stycken uppfördes. Genom
