Sida:Personne Svenska teatern 1.djvu/138

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

134

anlag. Oförgätligt lär isynnerhet det ögonblick varit, då hon knäböjde för att bönfalla Diana:

"Gudinna, du som nattens fackla för,
som strålar af ditt ljus i mörkrets rike sprider,
tag nu det offer mot, som till din ära dör,
som döden nöjd på din befallning lider."

Man hade aldrig här sett något på en gång så plastiskt skönt, så rent och oskuldsfullt som hon just i denna scen. Att äfven konungen var nöjd med hennes framställning, kan man förstå däraf, att den gulddosa han förärade pjäsens öfversättare var försedd med hennes porträtt. Tyvärr dog hon ett par år därefter och begrofs i Riddarholmskyrkan, hvarvid hofkapellet utförde sorgmusik komponerad af Uttini till ord af Kellgren. Det heter däri bl. a.

"Med hvilken sann och ljuflig röst
från sedolärans tron hon dygd och känslor tydde!
Ej konsten blott dess stämma prydde,
naturen talte från dess bröst."

Agamemnon spelades af Stenborg, Ulysses af Nordén, Klytemnestra af fru Wigert och Achilles af Charles Uttini, en son till hofkapellmästaren. Han tillhörde ursprungligen baletten, men blef sedermera en förträfflig aktör med en ypperlig mimik, hvartill hans magra ansikte mycket bidrog, förstod att ypperligt maskera sig och var sig aldrig lik. Bland hans bästa roller voro Didrik Menschenskräck och Bazil. I juni spelades Voltaires "Merope", med fru Wigert i den mycket fordrande titelrollen. Kritiken yttrade, att "fru Wigert däri i alla delar tillvann