karaktären eller väcka löjet och i den lätta stil, som härmar den goda tonen i umgänget utan att stöta språkets regler." Väl speladt skulle detta stycke säkert med nöje kunna ses än i dag, och hufvudpersonen, landtrådet Gyllenfjäsk, är en tacksam uppgift för en komisk skådespelare. Från samma år är äfven enaktslustspelet "Sladdret eller fjäskens mirakler", och från 1794 hans sista vittra arbete, femaktskomedien "Optimisten eller allt är bra", en bearbetning från franskan, som han skref under sin lefnads dystra kvällsskymning. Hufvudpersonen, den godsinnade småländske godsägaren Glädjenstråle, som alltid, "när han tänker rätt efter", finner sig "bra lycklig", som gläder sig åt allt, tröstar sig öfver hvarje motgång och till sin och andras båtnad endast ser de ljusa sidorna af hvad som sker, är helt och hållet Schröderheim själf. Sina sista dagar framlefde han på sin egendom Järfva i största torftighet, de dåvarande maktägande till ringa heder, och dog 1795 fyrtionio år gammal. Hans efterträdare i Svenska akademien yttrade, att, om tidens tillräcklighet hos honom kunnat svara mot snillets, skulle svenska scenen i honom hafva funnit den store komiske författare hon ännu saknar.
Efter Schröderheims prolog följde Gustaf Fredrik Gyllenborgs nya tragedi "Sune jarl", däri hufvudrollerna utfördes af hertig Karl och prinsessan Sofia Albertina, och som tillvann sig lifligt intresse, oaktadt den var något långrandig. Armfelt, hofvets maître des plaisirs, hade författat en efterpjäs kallad "Maskeraden", som dock ej gjorde någon lycka. "I sig själf ganska medelmåttig och
