184
hvilken aldrig lär ha haft en ädlare och värdigare framställare, m. fl. Egendomligt nog omnämner icke den dåtida dagspressen denna märkvärdiga spektakelafton med ett enda ord. Förmodligen ansåg man då öfverflödigt att tala om för publiken, hvad den redan visste. Först efter fem månader berättar Stockholmsposten för sina läsare om den stora hänförelse pjäsen väckt hos publiken, och då hade stycket redan gått några och tjugu gånger öfver scenen. I ett bref till historiografen, kanslirådet Schönberg, beskrifver Gjörwell på följande sätt operans framförande: "En prakt, en konst, en mångfaldighet, en täthet i ombyten, Stockholms stad och slott nästan å alla sidor presenterade, läger, skepp, murar, vindbryggor, bomber, kanoner, musköter — allt detta med eld och svärd, med härar och manskap i full stridbar aktivitet. Vidare fängelser, fêter, beskickningar, drömmar, syner, spöken, intåg, hyllningar, kröningar, etc. etc. etc. — allt detta utan minsta hvila, i bästa ordning föreställdt, föder hos åskådaren en förundran och en förtjusning, som jag vill, att själfve historiografen tager under sin vältaligaste penna." Vidare lofordar Gjörwell dekorationerna och maskineriet samt prisar högeligen Stenborg och Karsten, och säger, att "själfva de utländska ministrarna måst tillstå, att dylik opera ej ännu på något annat ställe i världen blifvit uppförd". Ganska pikant är, hvad han i brefvet omtalar, att vid de första representationerna parterren täflade med själfva teaterns komparser i häftiga angrepp mot rikets fiender, danskarna. Röster larmade ideligen åt de svenska krigarna: slå på, slå på, slå på! "Ja, en viss ung herre" — ryktet
