Sida:Personne Svenska teatern 1.djvu/194

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

190

kärleken", m. fl. I 1791 års teaterkalender förekommer följande anekdot från Seuerlings uppförande af denna tragedi i Linköping 1759, som är betecknande för den tidens landsortsspektakler. Jag erinrar om, hvad jag förut berättat rörande den dåtida teaterns belysning genom talgljus, hvilka af ljusputsaren ogeneradt snoppades midt under pågående föreställning. Seuerling, som bröt på en förfärlig tyska, spelade Sigurd Sven, "den största hjälten i Norden på den tiden", såsom det hette i personalförteckningen, och började pjäsen, sedan ridån gått upp, på följande sätt:

"Men Atle, er tet tu? Ach, etet fare loff,
at jack doch har en fän — (hvarpå han i en afsidesreplik röt utåt kulissen: 'ta aff ljusen, tu sakrementskete ljusputsere!' och fortsatte sedan enligt rollen)
— utti Priniltes hoff."

Shaksperes "Romeo och Julia", som 1781 gafs i Göteborg och ej förr än 1845 i Stockholm, spelades redan 1776 af Seuerling. Hans hustru firade triumfer såsom Julia, och deras unga dotter Karolina icke mindre såsom Zayr och Iphigenie, där hon "täflade med mången gammal actrice i at iakttaga Caracteren och gå in i passionerna". 1783 såg hertiginnan Charlotta sällskapet spela och skrifver därom till prinsessan Sofia Albertina den 9 juli från Stäfre (två mil från Sala): "Jag höll på att glömma bort att berätta för eder, att bland andra förströelser hafva vi äfven här en utmärkt teater. Det är herr Seuerlings trupp, ni kan ej föreställa eder, huru det tager sig ut, när man är van att se det, som finnes i Stockholm. De hafva åtskilliga högst