Sida:Personne Svenska teatern 1.djvu/233

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
229

på scenen i fullt raseri med en värja ocli ett par pistoler i händerna, utmanade dem som förolämpat henne, och förklarade dem för pultroner, om de icke hade mod att på stället ge henne upprättelse. Denna oförskämdhet — skrifver Edelcrantz — blef, i stället för att bestraffas, på det lifligaste applåderad. — Om teatrarna i London yttrar han: Utan att beskyllas för partiskhet kan jag säga, att jag inte sett något spektakel, som kan jämföras med dem i Stockholm, lika litet som jag sett en byggnad jämförlig med kungliga slottet. I Paris satte han Comédie française främst. Hvad Operan angår, fann han med mycken tillfredsställelse, ”att den Kungliga svenska teatern står öfver den i allt utom hvad beträffar orkestern och baletten. Dekorationerna äro ofta under medelmåttan, premiärsujetternas dräkter vackra, men körens och komparsernas ibland riktigt usla. Dansören Vestrís är alltid underbar att skåda — skrifver han — men sedan furst Potemkin erbjudit honom 100,000 livres för att uppträda i Sydryssland, säger man, att han blifvit oförskämdare än förut.” Den berömde dansören var lika bekant för sin djupa okunnighet som för sin naiva och kolossala fåfänga. Lika ryktbart som han själf är hans yttrande: ”Tidehvarfvet har endast tre store män: jag, Voltaire och konungen af Preussen!” — Under sin vistelse i Paris blef Edelcrantz för öfrigt vittne till, att de franska aktörerna kunde gräla sins emellan nästan ännu värre än i Stockholm, ty det var just i de dagarna den stora schismen utbröt mellan Talma, som då firade sin första triumf såsom Karl