Drottning Kristinas hof ansågs vara ett af de mest glänsande i Europa, omgifven som hon var af statsmän och hjältar, hvartill knappast något annat land kunde uppvisa maken. Det var på samma gång det mest vittra, ty de flesta af hennes riksråd voro verkligt lärda män, och från hela Europa samlade hon omkring sig ryktbarheter inom vetenskapens värld. Men det blef också det mest nöjeslystna, ty hon var en stor älskare af praktfulla förlustelser, och den ena lysande festen aflöste den andra. Denna drottningens smak för dyrbara förströelser delades af den yngre adeln, som genom vistelsen i utlandet under det långvariga kriget fått kännedom om vanorna vid de främmande hofven samt lärt sig konsten att njuta af här förut okända tidsfördrif. De öfverlämnade sig åt ett slöseri och en yppighet, hvartill man aldrig förr här hemma sett något jämförligt. Pierre Chanut, som från 1645 till 1653 var Frankrikes ambassadör härstädes, skrifver i sina memoarer: "Fast Sverige ej är rikt, är böjelsen för lyx där större i förhållande till landets tillgångar än i något annat rike." Bland dessa lustbarheter saknades naturligtvis icke de teatraliska. Men det var gifvet, att de konstlösa, föråldrade skoldramerna icke skulle finna nåd inför drottningens ögon. Så vidt man vet, kallades studenterna icke mer än en gång till Stockholm för att agera inför majestätet, och då uppfördes 1648 på latin "Den rasande Hercules" af Seneca, hvilken de dåtida franska tragediförfattarna uppställt såsom sitt mönster. Icke heller vid universitetet fingo de spela sina komedier för henne, oaktadt hon rätt ofta vistades där. Men då hon
