42
kronor. På drottningens födelsedag följande år uppfördes ett af grefve Magnus Gabriel de la Gardie anordnadt upptåg, som slutade med den största och praktfullaste riddarfäktning till fots, som ägt rum i Sverige.
Det var nu det frö till ett nationellt drama, som under århundraden legat och grott, och i början af sextonhundratalet under Messenius och hans efterföljare ändtligen spirat upp, nu, då nationen stod på höjden af ära och anseende, skulle, gynnadt af en konstälskande och frikostig regentinna, slagit ut sina skönaste blommor. Men däraf vardt tyvärr intet. Svenskens kända svaghet för allt utländskt visade sig äfven nu. Genom den närmare beröring med Frankrike, hvari vi kommit genom bundsförvantskapet under trettioåriga kriget, började fransk smak vinna inträde i vårt land redan i början af drottning Kristinas regering. Hofvets teatraliska nöjen anordnades af franska balettmästare, sammanskrefvos af franska författare och uppfördes på franska, ofta nog utan att texten ens öfverflyttades till svenska. Efter franska hofvets föredöme inkallade drottningen 1652 ett sällskap italienska skådespelare och sångare under ledning af kapellmästaren Vincenzo Albrici, hvarom Ekeblad skrifver till sin far den 17 november: "En tjugu stycken italienare äro på vägen från Dannemark i dag eller i morgon hit förväntandes, ibland hvilka några comedianter äro, dock mestadelen musicanter och sångare." De ansågos vara särdeles förträffliga, hvilket äfven var fallet med några i drottningens tjänst anställda franska sångare och sångerskor. De uppträdde ofta
